skada sig själfva, dels för att icke göra resan besvärlig för den aflidnes själ.
De måste sörja och gråta länge öfver den döde, och träffa de bekanta eller släktingar, som de icke ha sett sedan dödsfallet, måste de, om det är aldrig så länge sedan, börja gråta och tjuta, så snart de komma inom hus. Sådana tjutscener skola kunna verka ganska komiskt och äro således ren komedi, ofvanpå hvilken man tröstar sig med mat och traktering.
De ha också många andra sorgebruk, som kunna gripa tämligen starkt in i deras lif, t. ex. att de, som ha burit ut liket, ej få arbeta i järn på flera år, o. s. v.
Därtill kommer också den förut omtalade rädslan för att nämna den aflidnes namn.
Allt detta sker, som östländingarne sade till Holm, »för att den döde inte skall bli ond»; det visar, hvilket starkt inflytande på detta lif de tillskrifva de döde. Det ligger därför intet orimligt i, att hela tron på tôrnat och tôrnarssuk kan ha utvecklat sig därur. Sedan har emellertid också annan öfvertro inblandat sig.
Grönländarne tro dessutom på en hel härskara af öfvernaturliga väsen. Jag vill här blott nämna några få.
Hafvets djur behärskas af en stor kvinna, som några kalla den namnlösa, andra arnarkuagssâk, hvilket blott betyder den gamla kvinnan.
Hon bor under hafvet, där hon sitter i sin boning vid en lampa, under hvilken det, liksom under alla grönländarelampor, är en skål eller pall till att uppsamla den neddrypande tranen. I denna simma massor af sjöfåglar och därifrån utgå hafvets djur, såsom säl, hvalross och narhval. När vissa orenligheter samla sig i hennes hår, håller hon emellertid dessa ifrån kusterna, eller de hålla sig själfva undan, lockade af orenligheterna, och då är det en angekoks svåra värf att besöka henne och blidka
