Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
208
TRETTONDE KAPITLET.

Liknande föreställningar ha också kommit till indianerna (kanske genom eskimåerna?). Huronerna ansågo, att de första människorna kommo från himlen.[1] Föreställningen att jorden ursprungligen var platt och haft sprickor liknar också mycket de finsk-ugriska skapelsesägnerna, enligt hvilka jorden, då den skapades, först utgjorde ett alldeles slätt och jämnt skal öfver vattnet, men sedan genom en skakning började gå i vågrörelse och stelnade böljformigt, hvarigenom bärg och dalar uppstodo.[2]

Ett tredje moment bilda de människor, som bodde på denna ursprungligen platta jord, med hvilken han där uppe var missnöjd, hvarför jorden sprack och vattnet trädde fram. Det tycks knappast tvifvelaktigt, att detta härleder sig från en direkt inblandning af den kristna syndaflodssagan, som naturligtvis kan komma upp längs ostkusten från västkusten. Ändtligen ha vi som ett fjärde moment isbräen, som endast kan härstamma från själfva Grönland.[3]

Af andra väsen kunna nämnas de olika arterna inlandsmänniskor, som bo inne i landet eller på

    ekorre upp i ett träd och kommer till himlen, hvarifrån han kommer ner igen med kännedom om kulturen eller också för att hämta sin syster dit upp. Ziguenarne på gränsen af Siebenbürgen ha en skapelsesägen bl. a. om ett stort träd, hvarifrån det föll ner kött på jorden, och af blad uppkommo människorna, (H. von Wlislocke, Märchen und Sagen der transsilvanischen Ziguener, n:o 1). Sammanhanget mellan den grönländska föreställningen och dessa myter synes sannolik; att trädet hos eskimåerna har försvunnit, är ju helt naturligt.

  1. Jmfr A. Lang, Myth. R. and Rel., band 1, sid. 181.
  2. Jfr J. Krohn, Finsk. lit. hist., sid. 163—173.
  3. Paul Egede ger en annan förklaring af ignersuits undergång som människor. »De ha tillförene bott på jorden, innan den stora floden öfverväxte världen, och då jorden kantrade, kom det ner, som förut var vändt uppåt.»