isen. Af dessa kallas några tornit (plur. af turnik) eller på ostkusten timersek; de ha människogestalt och äro mycket stora, några säga 6 alnar, men andra, att de äro så höga som en kvinnobåt är lång, det vill alltså säga minst 10 meter. Deras själ är ensam så stor som en vanlig människa. De lefva af jakt, dels på landtdjur och dels på hafsdjur. De kunna springa ofantligt fort. När de äro på hafvet, ha de ingen kajak, utan sitta i vattnet och ha dimman till kajak.[1] Säl kunna de fånga på land (i stora snaror), och två väldiga storkobbar eller blåsälar kunna de bära med sig in i landet i en sälkinnspåse på nacken. Med människorna stå de oftast på krigsfot, men kunna också umgås vänskapligt med dem, ja, till och med byta hustrur med dem.
Ett annat slags inlandsmänniskor är igaligdlii (plur. af igalilik), som spatsera omkring med ett helt kök på axeln, hvari grytan är så stor, att de kunna koka en hel säl däri på en gång, och den kokar hvar de gå och stå. Ett tredje slag är erkigdlit (plur. af erkilek), som enligt någras uppgift ofvantill äro som en människa och nedtill som en hund, men enligt andra ha hundhufvud eller hundnosar. De skola vara skickliga bågskyttar och bära sina pilar i koger på ryggen.[2] De äro fientliga mot människorna. Vidare kunna nämnas isserkat (plur. af isserak), som blinka på längden, det vill väl närmast säga, att ögonen äro skurna i vertikal riktning.
Som Rink har påvisat, kan det knappast vara tvifvel om, att dessa inlandsmänniskor, som alla spela en framstående roll i grönländarnes sägner, ursprungligen
- ↑ Detta påminner ju om vår norska draug, som seglar i den halfva båten, och det synes icke omöjligt, att denne här kan vara inblandad (genom de gamla nordborna).
- ↑ P. Egede, Eft. om Gronl., sid. 172.
