ha varit olika indianstammar, som grönländarnes förfäder fordom, då de ännu bodde på Amerikas norra kust, hade dels vänskapligt, men mest fientligt umgänge med. Berättelser om dem äro medförda till Grönland, och skådeplatsen är fortfarande förlagd till inlandet, d. v. s. Grönlands, där människorna efterhand ha förvandlats till mystiska väsen. Ordet tunck synes rent af betyda indianer och användes fortfarande af eskimåerna på Labrador. Af eskimåstammar på Hudsonbuktens västkust brukas erkigdlit om indianerna i det inre. Att tornit äro stora och hurtiga, passar bra in på indianerna, då dessa äro större än eskimåerna och äro dem öfverlägsna på land. Att erkigdlit äro skickliga bågskyttar och bära sina pilar i koger, påminner också om indianerna, likaså att de ha hundben eller hundansikten, som väl beror på indianernas föreställning, att de härstamma från en hund.[1] Isserkat, de, som blinka vertikalt, kunna väl ursprungligen ha varit indianstammar med utprägladt sneda eller egendomliga ögon, sådana äro uttryckligen beskrifna af resande. Här ha vi alltså öfvernaturliga eller mystiska väsen, som påtagligen ha historiskt ursprung. Sägnerna om strider med dem o. a. ha säkert också till en viss grad historiska händelser till grund. På samma sätt ha väl de klassiska folken också känt sina mystiska folkslag.[2]
Vidare kan bland grönländarnes underbara väsen nämnas igdlokok, som var lik en half människa, med
- ↑ Då sägnen om hundmänniskan är vida utbredd öfver jorden (finnes också hos grekerna), är det ju en möjlighet, att eskimåerna ha fått den från annat håll och sedan ha tillämpat den på indianerna, som de visste härstamma från en hund.
- ↑ L. Tobler, »Ueber sagenhafte Völker des Altertums und des Mittelalters», i Lazarus’ och Steinthals Zeitschrift der Völkerpsychologie, bd 18 (1888), sid. 225.
