alla slags ting». Däraf kommer det sig, säga de, att kaodlunakerna alltid lefva på sjön och skeppen äro skapade liksom grönländska skor, runda fram och bak. Andra satte hon på pilblad och sköt den inåt land, och de blefvo inlandsmänniskor eller indianer (erkiligdlit och tornit).[1] Alldeles liknande sägner finnas hos eskimåerna på Baffinsland och äfven på Alaskas nordkust, där det dock synes endast gälla för indianerna och icke för européerna. Sådana sägner om hundhärkomst (eller varghärkomst) förekomma hos många folkslag, så väl ariska som mongoliska och amerikanska.[2] Hos många indianstammar spelar den en framstående roll, ty de tro, att den första kvinnan gifte sig med en hund, och från dem härstamma de själfva. Det synes mig blott, att eskimåerna ha fått sin sägen därifrån och ha behållit den såsom gällande för indianerna. Då de sedan träffade andra främmande, som t. ex. européerna, ha de tillämpat den också på dem. Märkvärdigt är, att skon, som förvandlas till skepp, går igen äfven i sägnerna i Baffinsland.
Orsaken till döden är hos eskimåerna, enligt några, en kvinna, som skall ha sagt: »Låt dessa dö efterhand, de få icke rum i världen». Andra tro, att två af de första människorna trätte, den ene sade: »Låt det bli dag och låt det bli natt och låt människorna dö»; den andre: »Låt det endast bli dag och låt människorna lefva». Efter lång tvist blef det efter den förstes ord. Men andra åter påstå, att det var en orm och en lus, som kämpades om att hinna upp människorna; kom ormen först,
- ↑ H. Egede, Grønl. Perl., sid. 117; P. Egede, Cont. af Rel., sid, 47; Rink, Esk. Ev. og Sagn, sid. 90; Suppl. sid. 150; Med. om Grønl., häfte 10, sid. 290, 343.
- ↑ F. Liebrecht, Zur Volkskunde 1879, sid. 17—25; J. C. Müller. Gesch. der Amer. Urreligionen, sid. 134. Moltke Moe har ledt min uppmärksamhet därpå.
