skulle de lefva, men kom lusen först, skulle de dö. Ormen fick långt försprång, men gled under vägen ner utför ett högt bärg och fick nu en lång omväg; då kom lusen först, och människorna måste dö.[1] Dessa myter synas redan genom sin meningslösa form röja, att de ha kommit annorstädes ifrån och äro fragment af äldre, hvilkas ursprungliga sammanhang och betydelse äro glömda. Se vi oss om, kunna vi äfven hos fjärrboende folk finna märkvärdiga likheter. Den andra grönländska sägnen återfinnes på Fidjiöarna, där månen träter med en råtta och vill, att människorna liksom han själf skola dö och lefva upp igen; men råttan sade, att de hellre skulle dö liksom råttan, och så blef det.[2] Hos indianerna äro de tvistande två bröder, som voro vargar; den yngste sade: »När en människa dör, låt henne då följande dag komma tillbaka, så att hennes vänner må glädja sig». - »Nej», sade den äldste, »låt inte de döda komma tillbaka». Då slog den yngste ihjäl den äldstes son, och det blef början till döden.
Med myten om ormen och lusen ha vi märkvärdiga likheter i södra Afrika,[3] likaså på Guldkusten. Där skickades af det första stora väsendet ett djur (en kameleont) till människorna med bud, att de skulle lefva och aldrig dö. Men så besinnade det högsta väsendet sig och skickade därefter den snabbfotade salamandern med bud, att de skulle dö, och då denne kom först, blef det
- ↑ P. Egede, Cont. af Rel., sid. 32, 80; Eft. om Grønl., sid. 127, 106; H. Egede, Grønl. Perl., sid. 117.
- ↑ Tylor, Prim. Cult., bd 1, sid. 355; A. Lang, La Mythologie (Paris 1866), sid. 204, 206; Smiths Inst. and Rep. of the Bur. of Ethnology, 1879-80. sid. 45. Det ser ut, som om detta med dag och natt i den grönländska formen vore en direkt eller indirekt påverkan från den bibliska skapelsehistorien. (?)
- ↑ Prof. Moltke Moe har fäst min uppmärksamhet därpå.
