så. Det finns också andra former af denna myt. Hos hottentotterna var det månen, som sände detta bud till människorna: »Liksom jag skolen I också dö och lefva upp igen.» Men haren hörde det, sprang i förväg och sade: »Liksom jag skolen i dö och icke lefva upp igen.»[1] Denna myt liknar åter påfallande den nämnda från Fidjiöarna, och sålunda få vi en bro mellan den andra och den tredje grönländska, hvilka följaktligen måste vara två varianter af ursprungligen en och samma; den måste vara mycket gammal, efter den kunnat sprida sig så vida.
Eskimåerna tro, att nästan allt hvad de se leder sitt ursprung från dem. Fiskar och andra sjödjur uppstodo därigenom, att en gammal man en gång högg flisor af ett träd och kastade dem i vattnet, hvarpå de förvandlades till fiskar.
Himlakropparna voro en gång vanliga eskimåer, som lefde här på jorden och sedan af en eller annan orsak kommo upp på himlen. Solen var en fager kvinna och månen hennes bror; de bodde i samma hus. Hon fick hvarje natt besök af en man; hon visste icke, hvem han var. För att komma på det klara därmed, svärtade hon sina händer med lampsot och strök honom öfver ryggen. Då det blef ljust, visade det sig vara hennes bror månen, hvars rena, hvita renskinnspäls var svärtad, och däraf komma fläckarna på månen. Solen tog en fickknif, skar af sig det ena bröstet, kastade det till honom och sade: »Om hela min kropp smakar dig bra, så ät detta.» Därmed tände hon på ett stycke lampmossa och flög ut; månen gjorde det samma och ilade efter henne, men hans mossa slocknade, och därför ser han ut som
- ↑ Christaller i Zeitschr. f. Afrik. Sprachen, sid. 49-62. Jmfr. också d:r Bleek, Reineke Fuchs in Afrika (Weimar 1870).
