förhäxa deras vapen, så att de icke fånga något o. d. öfvas dock till största delen endast af en annan klass människor, de s. k. ilisitsok'erna som både kunna vara män och kvinnor.[1] Dessa häxor och häxmästare äro mycket hatade; man trodde, att det mesta onda, särskildt nöd och sjukdom, kom från sådana, och fick man en misstanke om, att t. ex. en gammal käring var ilisitsok, blef hon utan barmhertighet dödad. Detta kan ju icke förvåna oss, när vi tänka på, huru våra förfäder med prästerna i spetsen brände sina häxor. Medan angekoken har umgänge med andarne i andra människors närvaro, så försiggår allt ilisitsokernas umgänge med de öfvernaturliga makterna i den djupaste hemlighet och endast för att skada andra. De måste i hemlighet lära af en äldre ilisitsok och få betala dyrt för lärdomen. Hvilka öfvernaturliga makter de stå i förbindelse med, synes icke vara klart, men säkerligen äro de olika angekokernas och hållas förmodligen också hemliga. Deras djäfvulska konst använder olika medel som t. ex. människoben, likkött, ormar, spindlar, vattenbaggar o. s. v., men det mest verksamma består dock i att taga tupilek'er. En sådan tages i största hemlighet af olika djurben, skinn, stycken af den mans anorak eller fångst, som den skall fördärfva, och bindes tillsammans eller lindas in i ett skinn. Den göres lefvande därigenom att trollsånger sjungas öfver den. Den kan förvandla sig till olika slags djur och vidunder och skall bringa död och olycka öfver den man, mot hvilken den är utsänd, men misslyckas detta, vänder den sig mot honom, som utsändt den.[2]
Sida:Eskimålif.djvu/255
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
219
RELIGIÖSA FÖEESTÄLLNINGAR.
