Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
220
TRETTONDE KAPITLET.

Dessa tupileker påminna i så hög grad om den hos oss och på Island utbredda tron på gand eller utsändingar, att det knappast synes tvifvelaktigt, att eskimåerna ha fått denna föreställning från grönländska förfäder. Hos oss äro gand också fabelaktiga väsen eller vidunder, hvilka utsändas af trollkarlar och som kunna förvandla sig till alla möjliga skepnader, och om de icke lyckas fördärfva den de äro utsända emot, vända de tillbaka och döda sin upphofsman. De kunna emellertid, så väl på Grönland som på Island och i Norge, uppsnappas af andra trollkarlar eller häxor och deras makt därigenom afvändas.[1]

Rink ser i dessa ilisitsoker och förbindelsen med olofliga makter en möjlig kvarlefva af en äldre eller ursprunglig tro i Grönland, som förföljdes af den nya trons präster, angekokerna.[2] Alltså fullständigt i likhet med, att vårt häxeri och vår trolldom voro lämningar af den gamla hedendomen, som ifrigt förföljdes af de kristna. Det kan vara mycket, som synes tala för denna Rinks skarpsinniga slutsats. Det tycks mig dock vara en möjlighet, att liksom tupileken härstammar från de gamla nordbornas tro på gand eller utsändningar, så kan hela häxväsendet härstamma från dem. Det synes mig finnas tillräckligt många likhetspunkter för att ett sådant antagande skall vara berättigadt. Det är ingalunda onaturligt, att just denna tro på det ondas makt, förbundet med satan, svartkonstboken o. s. v., alltså hela

  1. Carl Andersen, Islandske Folkesagn og Eventyr, 2:den Udgave (1887), sid. 144-49. Intressant är det att jämföra dessa sagor med det, som Holm meddelar från östra Grönland (Med. om Grønl,, häfte 10, sid. 303). Detta har ett mycket liknande innehåll, endast att det naturligtvis är omstöpt efter grönländska förhållanden. Liknande sagor finnas också i Norge enligt prof. Moltke Moe, som har fäst min uppmärksamhet på denna märkliga öfverensstämmelse.
  2. Rink, Esk. Ev., suppl., sid. 84.