naturligtvis vara en yttre tillfällighet, t. ex. iakttagelsen af en rad lyckliga händelser, att en man, som eger ett visst föremål, alltid har haft tur med sin fångst o. s. v. När t. ex. en människa ser, att falken har otroligt lätt för att komma fram, så tillägger han hvarje del af samma djur och särskildt hufvudet med dess inneboende själ något af denna kraft. När ofruktsamma kvinnor ta stycken af européers skosulor och hänga på sig för att få barn, förefaller detta knappast onaturligt; ty då de se, att vi äro fruktsamma, så tro de, att genom dessa skosulor, hvilka alltså ha utgjort underlag för en af oss, skall också vår kraft öfvergå »i deras kläder och tjäna dem i detta fall.»[1] När en gosse, som spottar blod och hvars hela familj är bröstsvag, får en sälpropp[2] till amulett och denna sys in i anoraken framtill på bröstet, så är ju också orsaken tydlig. Också ha de delar af sina förfäders kläder eller egodelar till amulett, vanligen farföräldrarnas. Detta har väl sin grund däri, att de tro, att de aflidnas andar kunna beskydda dem, och när de nu bära något af deras egendom på sig, ha de lättare för att komma i förbindelse med dem. Det finns också exempel på att de bära små kvinliga och manliga figurer på sig som amuletter.[3] Öfvergången från denna amulett-tro till fetischdyrkan eller rättare afguda- och bilderdyrkan tyckes mig knappast vara oförklarlig.
Öfvernaturlig hjälp få grönländarne också genom sina trollformler. Dessa användas vid sjukdom, faror, som hota från fiender, o. s. v. och ha alltid ungefär samma inflytande som amuletterna. De stå ännu mindre än dessa i förbindelse med andarne, och på hvad
