liknar dock icke denna så mycket som en isländsk, hvari det heter, att en man bittida en morgon gick vid sjön och kom till ingången af en grotta. Han hörde larm och dån inifrån grottan, men utanför låg en mängd sälhamnar. Han tog en med sig hem. Längre fram på dagen kom han åter till hålans ingång; då satt där en ung, fager kvinna alldeles naken och grät. Det var sälen, som rådde om hamnen. Han gaf henne kläder, tog henne med sig hem, gifte sig sedan med henne, och de fingo barn med hvarandra. Men en dag, då mannen var ute på fiske, fann hustrun den gamla sälhamnen, frestelsen blef henne för stark, hon sade farväl till sina barn, iklädde sig hamnen och kastade sig i sjön.[1] Denna grönländska saga liknar ju för öfrigt påfallande de vidt utbredda svansagorna, hvaraf vi i Europa ha flera. Att den icke kan ha förts till Grönland i nyare tid, bevisas däraf, att redan Paul Egede hörde den där uppe 1735. Sannolikheten för att den har kommit till Grönland genom de gamla nordborna synes ökas något därigenom, att svansägnerna eller liknande sagor icke tyckas vara allmänna i Amerika; Perners säger i sin bok om Kaliforniens indianer, att han icke upptäckte något sådant bland dem.[2]
Om det icke här hade fört oss för långt, kunde vi ha nämnt flera märkliga öfverensstämmelser mellan de grönländska sagorna och de europeiska, särskildt norska. Det visar sig alltså, att umgänget mellan de gamla norrmännen och de infödda ej har varit så obetydligt, som man i allmänhet har velat tro.
- ↑ C. Andersen, Islandske Eventyr (1877), sid. 205.
- ↑ Bland irokesindianderna berättas det dock om sju gossar, som förvandlas till fåglar och öfverge sina föräldrar. Likaså om en yngling, som går och fiskar och träffar några gossar, som ha lagt af sig vingarna och hålla på att simma. De ge honom också vingar, så att han kan följa dem, men ta sedan ifrån honom dem och lämna honom hjälplös.
