Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
230
TRETTONDE KAPITLET.

icke kan framkalla någon längtan hos honom. Och vi kunna knappast förtänka en angekok, som sade till Niels Egede, att han vida föredrog tôrnarssuks eller »djäfvulens» hus, där han ofta hade varit; ty i himlen är ingen mat att få, men i helvetet finns det tillräckligt med säl och fisk.

Man skulle kunna vänta, att missionärernas seger öfver den hedniska tron måste bli lättköpt hos ett så fredligt och godmodigt folk som det grönländska; men det kan dock knappast sägas ha varit fallet. De infödda hade många invändningar att göra mot de kristna påståendena; de kunde t. ex. icke fatta, att det brott, som Adam och Eva begingo, »kunde vara så stort och draga så sorgliga sviter efter sig», att hela människosläktet skulle förbannas därför. »Men eftersom Gud visste allting, hvarför tillät han då, att de första människorna skulle synda?» Talet om den fria viljan tyckte de, rent ut sagdt, vara galimatias, och om syndafallet förhindrats, hade ju Adams afkomma ej blifvit så fördärfvad och Guds son hade förskonats från att lida.

En flicka var ingalunda belåten med de svar hon fick därpå, hon ville ha det så bevisadt, att hon kunde upptaga det inom sig och känna, att det var sant, och att hon kunde göra dem svarslösa, som hade så mycket att säga emot »denna del af vår lära». Likaledes räknade eskimåerna ut, att Adam och Eva måste ha varit mycket enfaldiga, som kunde ge sig i prat med en orm, och »att de voro mycket kära i frukt, efter de ville hellre dö och lida ondt än mista några stora bär.» Andra ansågo, att det var så likt kavdlunakerna (så kalla de oss); »ty de giriga människorna få aldrig nog, de hafva och de vilja hafva mera än de behöfva.» En angekok tyckte det var dumt, att Kristus, den store angekoken, som ändå kunde göra döda lefvande, icke var född bland eskimåerna, de