skulle ha älskat honom och varit honom lydiga och icke gjort som de dåraktiga kavdlunakerna. »Hvilka galna människor! Döda den, som kunde göra lefvande!» Då de sågo, att kristna européer slogos och öfveröste hvarandra med okvädinsord, fingo de föga tro på den kristna läran och sade: »Kanske blefve vi också omänskliga, om vi finge den kunskapen.» Och de ansågo, att det icke kunde finnas hyggliga européer, utan att de hade varit några år i Grönland och lärt sig mores.
Några frågade, hvarför Gud icke förr hade gifvit dem underrättelse, om kristendomen var så nödvändig; då kunde ju deras förfäder också ha kommit till himlen. Då Paul Egede svarade, att Gud kanske hade sett, att de icke skulle mottagit Ordet, utan snarare föraktat det och därigenom blifvit ännu mera straffbara, sade en gammal man, att han hade känt många hyggliga människor, ja, hade själf haft en from far, och om det fanns de, som hade föraktat Ordet, »så funnos ju också kvinnor och barn, hvilka alltid äro lättrogna.» Då Paul Egede förklarade för dem, att jordiska egodelar eller »lumpenheter» voro alltför ovärdiga att komma i himlen, svarade en: »Jag visste inte, att detta inte var värdt en tanke; om där är så bra, hvarför viljen I då så ogärna lämna detta?»
Då Skriften skulle öfversättas, visade det sig också vara stora betänkligheter därvidlag. Flera af de kristna grönländarne själfva ansågo, att det icke skulle vara gagneligt för deras vantrogna landsmän, att de t. ex. finge höra talas om »Jakobs tredskhet och bedrägeri mot fader och broder, patriarkernas polygami, isynnerhet Simeons och Levis vanmäktiga ondska.» Loths historia ansågo de också olämplig. »Ett utdrag af det viktigaste var nog bättre för detta folk.»[1]
- ↑ Jmfr P. Egede, Eft. om Grønl., sid. 117, 162.
