Altarets sakrament måste naturligtvis, liksom dopet, i deras ögon förefalla som det argaste häxeri. Då de en gång hade sett några européer deltaga i denna ceremoni, frågade en angekok mig, säger Nils Egede, »hvarför jag alltid grälade på dem, som ville trolla, och nu såg jag, att prästen trollade öfver eder». Härpå kunde Egede ej hitta på något annat svar än det tämligen innehållslösa, att det var »efter Kristi befallning», mera tyckte han icke »att den fanten borde veta».
Denna kritik af missionärernas läror och uppträdande var ibland så bitande, att äfven den förståndige och hederlige köpmannen Dalager måste tillstå, att »till och med de enfaldigaste långt utifrån kolonien ofta häruti hafva gjort mig sådana objectioner, att de drifvit fram svetten på min panna och kommit mig att stöna».
Gudstjänsten tycks i början ha tråkat ut dem, och de ville hellre höra talas om Europa än om Gud. Paul Egede berättar, att när de tyckte han talade för länge, gingo de bort till honom och frågade, om han icke ämnade sluta snart. Han måste då mäta ut på armen, huru långt stycke det var kvar, och sedan gingo de och satte sig, flyttade handen i hvarje ögonblick, och när den, som predikade, höll upp vid en menings slut, skyndade de sig att flytta handen ut till fingrarna, men när han började igen, ropade de: ama! (d. v. s. ännu mera!) och flyttade tillbaka handen på halfva armen. »Jag förestod sången, och de höllo vanligen en våt sälskinnsvante för munnen på mig när jag började en ny salm eller sjöng för länge.»
Missionärernas uppträdande gentemot de infödda har knappast alltid varit så fogligt. Ett par exempel valda på måfå bland deras egna berättelser må anföras: »Jag lät honom veta, att om han icke ville låta öfvertala sig i godo, utan föraktade Guds ord, skulle han få samma
