Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
242
FJORTONDE KAPITLET.

bränvinsförsäljningen. Medan det, som förut är omtaladt, är förbjudet att sälja bränvin till landets egna barn, så tillåtes det européerna där uppe att dricka så mycket dem lyster. Detta är icke bra, ty det kan knappast annat än uppröra de infödda att ständigt se, att de själfva ej äro goda nog till att få hvad den eländigaste europé har rättighet till. Men ännu mera skadligt verkar denna ordning, då den har ledt till, att de grönländare, som gå i handelns eller européernas tjänst, dagligen få bränvin, samt att de andra kunna få det, om de vilja sälja något till européerna. Att detta lätt kan leda till de gröfsta missbruk, är tydligt och klart, och att det har gjort det, kan man vara öfvertygad om. Jag vill ej ens uppehålla mig vid de inkonsekvenser man råkat in i därigenom att det är tillåtet en och annan mera framstående infödd af blandad härkomst att få bestämda kvantiteter årligen införskrifna från Europa.

Att förbjuda bränvinsförsäljning i Grönland är naturligtvis alldeles nödvändigt, så framt ej de inföddas undergång skall i hög grad påskyndas. Men det enda riktiga och konsekventa är väl då, att detta förbud gäller så väl européer som infödda. Jag vet, att det af många förfäktas, att detta skulle vara en orättvis fordran gentemot européerna, som i all sin tid varit vana vid denna njutning, och jag inser mycket väl, att detta särskildt gäller för folk från Danmark, där ju bränvin användes vid de flesta mål, till och med bland arbetsklassen, och där det sålunda af många anses som en nödvändighetsvara. Men det oaktadt kan jag icke förstå annat än att det skulle ha varit det enda rätta och det fördelaktigaste för alla parter. Orättvis kan en sådan fordran icke kallas, ty när man vet det på förhand, står det ju hvar och en fritt att låta bli att resa till Grönland; jag är icke rädd för, att det ej ändå skulle bli tillräckligt många européer däruppe.