Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
245
HVAD HA VI UTRÄTTAT?

remsan bart, sönderskuret land, som sträcker sig längs västkusten, nedlades minst sexton tusen djur hvarje år, och det var vanligen endast skinnet, som togs med, för att säljas till européerna, medan köttet låg kvar och ruttnade. Att detta snart ledde till renens utrotande, i det närmaste åtminstone, faller af sig själft, och jakten måste så godt som upphöra, emedan »renen hade lämnat kusten», som det uttolkades. Förr i tiden, då jakten bedrefs med båge och pil, slog den bra till, men nederlaget blef aldrig större än att rentillgången höll sig.

Icke heller för hafsjakten har studsaren varit fördelaktig. När det är mycket säl i en fjord, skrämmas de af skotten och sätta af till hafs, medan harpunfångarne däremot gå ljudlöst till väga. Vidare är det naturligtvis lättare att döda säl med skjutgevär än att fånga dem med harpuner, och därför har det ledt till detta senare fångstsätts förfall. Det är emellertid det viktigaste, ty medan skytten måste sitta hemma, då det är oroligt väder, kan hurpunfångaren alltid fara ut och underhålla sin familj. Dessutom är harpunfångsten mera rationel, ty med harpunen får man i regeln det som såras, medan man med studsaren skadskjuter minst lika mycket som man dödar.

Icke heller har hagelbössan gjort någon nytta. I många distrikt har den frestat invånarne till att drifva mera på det lättare fågelskyttet än på sälfångsten, som likväl är och förblir det, hvarpå det eskimåiska samhällets tillvaro beror; ty sälen lämnar kött, den lämnar späck både till att äta och bränna, och den lämnar skinn till kajaker, båtar, tält, hus, kläder, stöflar o. s. v. — den kan icke ersättas. En annan olägenhet är den, att grönländarne med hagelbössans tillhjälp satts i stånd att så strängt hålla efter vissa fåglar t. ex. ejdern, att deras antal årligen minskas, och när detta snart blir kännbart,