skall det bli en olycka, emedan fågelskyttet nu har blifvit en lifsfråga för många familjer. I Godthaab t. ex. lefva invånarne däraf större delen af vintern, och där är få, som kunna idka sälfångst. I äldre tider fångade eskimåen fåglar med sina kastpilar. Han kunde också den tiden nedlägga många, men hvad han sårade, det fick han; när han nu sänder sina hagelskott t. ex. in i ejdersvärmarna, kan man då räkna, huru många som fördärfvas utan att komma någon till godo?
Nej, vi kunna i sanning icke smickra oss med att ha gjort hans fångstmetoder fullkomligare, vi ha endast åstadkommit en oreda, hvars fördärfliga följder vi ännu ej kunna öfverskåda.
Men det värsta af allt är den obotliga skada vi gjort honom genom alla våra europeiska produkter. Vi ha lärt honom att få smak för kaffe, tobak, bröd, europeiska tyger och grannlåt, och han har sålt till oss sina nödvändiga sälskinn och sitt späck för att skaffa sig allt detta, som endast gaf honom ett ögonblicks tvifvelaktig njutning. Under tiden förföll hans kvinnobåt af brist på skinn, tältet likaså, ja, det hände till och med, att kajaken, villkoret för hans tillvaro, låg på land utan öfverdrag. Lamporna i huset måste ofta släckas om vintern, emedan späcket på hösten hade blifvit såldt till butiken. Själf gick han ofta om vinterdagarna klädd i dåliga europeiska trasor i stället för de präktiga, varma skinnkläder han förr hade. Han har blifvit fattigare och fattigare, de sköna sommarresorna ha till stor del måst inställas, då kvinnobåtar och tält äro borta, och hela året om måste han nu lefva i de trånga husen, där smittsamma sjukdomar trifvas och tära på samhället värre än någonsin. Som ett exempel på, i hvilken grad förfallet på sina ställen har inträdt, kan anföras, att vid ett ställe nära Godthaab funnos för några år sedan älfva
