icke säkert, men det tycks sannolikt, i alla händelser ha vi, som flere gånger framhållits, på olika sätt haft ett afgörande inflytande på dess och andra smittsamma sjukdomars utbredande[1]. Tuberkulosen är nu så allmän, att det snart sagdt är lättare att få reda på, hvem som icke har den, än hvem som har den. Det är emellertid märkvärdigt, huru motståndskraftiga de infödda äro mot denna sjukdom. De kunna vid unga år vara så angripna, att de få stark blodspottning, men lefva ändå, tills de bli jämförelsevis gamla; jag har till och med sett duktiga fångare, som hade lungsot och som den ena dagen lågo och spottade blod och några dagar senare voro ute på fångst. Detta beror väl till en del på deras feta kost och isynnerhet späcket, som är ett förträffligt medel att stärka dem mot sjukdomen. Det visar sig också, att folket vid kolonierna, som alltså lefver mycket af europeisk kost, lättare dukar under för den. I regeln försvagas de emellertid öfverallt af sjukdomar och kunna göra föga nytta för sig; att det verkar förlamande på ett så litet samhälle, faller af sig själft. En farsot som t. ex. kopporna, hvilken vi naturligtvis också ha fört med oss och därigenom gjort ända på en stor del af befolkningen, är mycket att föredraga, ty den dödar sina offer genast, förtär icke som detta långsamt smygande gift[2].
- ↑ Bland annat genom att försämra deras kläder, förmå dem att bo i sina fuktiga, osunda hus hela året om, där smittsporerna ha den yppersta jordmån, tillföra dem europeisk kost o. s. v.
- ↑ Märkvärdigt är, att grönländarna till största delen ha gått fria för syfilis, som ju är en af de första frukterna vi bruka bringa de naturfolk vi utse till offer för vårt kulturarbete. Den finnes där uppe blott på ett ställe, Arsuk i Sydgrönland, där man söker isolera sjukdomen. Det är först på de senare åren den har kommit dit, men så vidt jag har kunnat erfara, har den gripit omkring sig, och det är nog utsikter att den kan breda ut sig, så att hela befolkningen kan få också denna plåga.
