Vi se alltså, att en ständigt fortsatt tillbakagång från äldre tiders välstånd och blomstring till delvis hopplöst armod och svaghet är resultatet af vårt inflytande på grönländarnes yttre villkor.
Många skola erkänna detta, men invända, att det egentligen var för att höja deras andliga nivå och kultur vi kommo dit upp, och det måste ske på bekostnad af det timliga välbefinnandet. Låt oss därför också se på denna sida af vår verksamhet. Många människor tro, att ett utveckladt kultursamhälle kan skapas till i ett slag af ett så svårhandterligt ämne som ett naturfolk. Det är emellertid ett enda stort misstag att tro, att den mänskliga naturen låter förändra sig efter enskilda individers godtycke. Den mänskliga naturen är visserligen föränderlig; men utvecklingen sker alltid långsamt liksom utvecklingen i hela naturen. Vi få därför icke inbilla oss, att det går an att, som vi ha gjort i Grönland och på andra ställen, löpa burdus på ett naturfolk med vår kultur och inplanta den hos dem. »Försök att passa in en hand med fem fingrar i en handske med fyra», säger Spencer, »och den svårigheten är slående lik svårigheten att tvinga ett inveckladt eller sammansatt begrepp in i en själ, som icke har en motsvarande sammansatt förmåga.»
Den enda förändring, som någorlunda hastigt kan frambringas hos ett naturfolk, är dess förfall och undergång. En sådan förändring inträder, så snart vi försöka bibringa ett folk på ett annat kulturstadium nya etiska begrepp. Detta är också just hvad vi ha uträttat hos eskimåerna. När vi t ex. med förakt för deras lagar och regler ha försökt inplanta hos dem våra egendomsbegrepp, hvilka onekligen passa för ett mera utveckladt, men mindre kristet samhälle än det eskimåiska, kunna vi då därigenom vänta att frambringa annat än oreda
