det icke nödvändigt vara i hög grad ödesdigert att ge ett folk som det eskimåiska nya intressen, hvilka kunna draga dem bort från det, som för dem är det enda nödvändiga, att sörja för sig och sina familjer? Det framhålles som ett lysande resultat, att nu kunna de flesta infödda på västkusten både läsa och skrifva. Ja, tyvärr, till sin olycka kunna de det. Sådant läres nämligen icke gratis, och de måste sannerligen betala lärdomen dyrt. Det tycks själfklart, att en eskimå omöjligen kan offra tid på denna kunskap och samtidigt vara en lika god fångare som då han bara hade ett intresse och ingenting lärde utom att utveckla sig i kajakrodd och fångstskicklighet. Att färdigheten i kajakrodd aftagit, kunna vi också direkt sluta oss till af de många kajakolyckorna på senare tiden. Medan det förr, enligt Rink, endast var 15 à 20, som omkommo i kajak om året, så har det 1888 och 1890 årligen varit 31 kajakolyckor.
Vi ha från barndomen fått den satsen inpräntad, att kunskap är makt. Men den är falsk, ty hvarje kunskap är icke öfverallt makt. I det eskimåiska samhället är kunskap i sälfångst ett absolut villkor för samhällets bestånd, och därför är det den viktigaste vid ungdomens uppfostran; men i de europeiska samhällena är den af alls ingen betydelse. Detta medge alla, men däremot skola högst få erkänna giltigheten af den omvända slutsatsen, att den kunskap, som i de europeiska samhällena är nyttig och nödvändig, kan vara utan värde i det eskimåiska, och ändå är detta solklart. Det är just fallet med läs- och skriffärdigheten; hvad skall en eskimå med den? Sin fångsts hemligheter lär han sig icke på den vägen, men hvad lär han sig då? Jo, han kan genom de få böcker han kan få läsa, förvärfva sig kunskap om andra och bättre länder, om oupphinneliga förhållanden och fördelar, som han ej förr kände till, och sålunda insupa
