och de därför vilja fördrifva dem med våld, så anropa dessa herrar, som ha kommit för att predika fredens evangelium, sina regeringar om beskydd och få kanonbåtar och trupper till hjälp, hvilka rikta en ödeläggande eld af projektiler och kartescher mot de infödda, och de fromma missionärerna begära, understödda af sina landsmäns vapen den blodigaste ersättning för den skada de lidit till gods och egendom, glömmande, att det står skrifvet: »Hafver icke guld icke heller silfver icke heller penningar i edra pungar.» (Math. 10, 9).
Vi känna nog igen samma ras, som, då Kina ville försvara sig mot opiets förstörande gift, tvang det genom ett blodigt krig att öppna sina hamnar för handeln därmed, för att européerna skulle kunna förtjäna stora summor, medan det kinesiska samhället undergräfdes. Det är från början till slut en skändlig nedrighet, som är himmelskriande. — Tyvärr, eskimåerna ha alltför rätt, då de anse, att européerna äro slynglar, som borde komma till Grönland för att lära sig moral.
Men äro då missionens resultat bättre på andra håll? Alldeles nyss har det utkommit en statistik öfver förbrytelser i Indien, enligt hvilken det visar sig, att de flesta komma på européernas konto, därefter komma de omvända hinduerna, därnäst anhängare af bramaläran, och bäst äro buddhisterna. Från Afrika känner jag ej till någon statistik, men efter allt hvad jag kan erfara, skall man icke heller där kunna skryta med missionens resultat. Och åt denna hedningamission är också vårt land med om att offra tusental om året, både i Afrika och Indien. Ha vi då så god råd, att dessa pengar ej med större nytta kunde användas här hemma? Det är visserligen en vacker tanke att vilja hjälpa dessa stackars vildar, som man aldrig har sett och hvilkas nöd man icke känner, men månne det icke vore ännu vackrare
