Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
259
SLUTORD.

ha hopp om räddning. Men denna möjlighet är nog, åtminstone för lång tid framåt, tyvärr en vacker utopi; ty för det första skulle det väl strida mot en europeisk stats fåfänga att uppge ett en gång börjadt civilisationsförsök, som den har uppskrifvit med stora tal på sitt kreditkonto till uppgörelsen i den andra världen, och för det andra, om danskarna droge tillbaka sina kolonier, så borde också andra nationers fartyg afhållas från att drifva handel med de infödda och sålunda tillföra dem europeiska produkter och bränvin.

Men frånsedt beröringen med oss, är det ännu en fara, som hotar eskimåerna, och det är, att sälens antal aftager i oroande grad. Detta beror icke på den fångst de själfva idka, ty den är försvinnande obetydlig mot de hundratusental nyfödda ungar, som de europeiska och amerikanska sälfångarne hvarje år slå ihjäl, isynnerhet på drifisen nära Newfoundland. Det är alltså här åter den hvita rasen, som vållar eskimåen skada; men att sätta gränser därför, äfven om han visste om det, står icke i hans makt; hans röst höres icke långt. Och dock är det en fångst, som vårt samhälle så ypperligt kunde reda sig förutan, men för honom är sälen lifvet.

Alltså är då detta älskvärda folk oundvikligen bestämdt till undergång eller till att nedsjunka till en skugga af hvad det var. Men grönländaren är munter och glad, kanske lyckligare än de flesta af oss, han ser icke sin olycka och hatar oss icke, utan är vänlig, när vi komma till honom.

Grönland var en gång en god inkomstkälla för den danska staten, men den tiden är förbi, nu kostar den kungl. grönländska handeln och missionen 100,000 om året. Kryolitbrottet vid Ivighet, som ledes af ett danskt bolag, betalar likväl i afgift omkring 100,000 kronor årligen, hvilket nu täcker en del af de öfriga utgifterna,