vi skoningslöst under, om vi icke finge hjälp från hemlandet; men eskimåen icke allenast reder sig, han lefver tillfreds och lycklig, och för honom har förbindelsen med den öfriga världen endast varit till fördärf.
För att man skall få en mera lefvande föreställning om, hvilken summa af erfarenheter detta folks kultur är bygd på, skall jag försöka ge en skildring af, huru den måste tänkas ha uppstått.
Vi vilja sålunda antaga, att eskimåernas förfäder, i enlighet med d:r Rinks åsikt, en gång långt tillbaka i tiden bodde någonstädes i det inre af Aljaska. Förutom att de voro jägare till lands, ha dessa eskimåer också idkat fiske i insjöarna och älfvarna i kanoter af björkbark, liksom inlandseskimåerna i Aljaska och nordvästindianerna göra ännu i dag. Efterhand ha emellertid en del af dessa inlandseskimåer antingen blifvit lockade af hafvets rikedomar eller blifvit undanträngda af fientliga och mera krigiska indianstammar, och de ha då i sina kanoter dragit ned längs älfvarna mot väst- och nordkusten. Allt efter som de närmade sig hafvet, blef det sparsammare med skog, och de måste tänka på andra medel än björkbark att bekläda kanoterna med. Orimligt är det då icke, att de redan på älfvarna ha försökt skinn af de fångna hafsdjuren; ty därpå ser man ännu exempel hos vissa indianstammar.
Först då eskimåen mötte sjögången i älfmynningen, var det emellertid som han hittade på att ge båten däck och till sist att täcka den helt och hållet på öfversidan och fastgöra sina egna skinnkläder vid den, så att det hela blef vattentätt. Därmed var kajaken färdig. Men blott dessa uppfinningar, som för oss synas så naturliga och lätta, nu då vi se dem fullfärdiga, hvilka stora framsteg voro de ej på sin tid, och huru mycket arbete och huru många misslyckade försök ha de ej kostat!
