eskimåerna själfva. Det göres på Grönland helst af rödt flytträ, är omkring en half meter långt (14 i min ägo varande kastträn ha en längd från 42 till 52 cm.), i den nedersta, bredaste ändan 7 à 8 cm. bredt, och de äro flata, omkring 11⁄2 cm. tjocka. På sidorna är det i den nedre, breda ändan märken till att fatta om, på den ena sidan ett för tummen och på den andra ett för pekfingret[1], på den öfre platta sidan är det en ränna för pilen eller harpunen längs hela träet. Det fins två former af dem. Den ena brukas mest till blåspilen och fågelpilen; den är i den öfre smala ändan försedd med en tapp, som passar in i en fördjupning på en i bakre ändan af
Fågelpilkast.
pilen anbragt benknapp. Den andra formen användes till harpun och länsare; den har ett hål i den öfversta smala ändan, som passar in på en snedt bakåt riktad tapp på sidan af harpun- eller länsareskaftet, och dessutom har den ett hål längre ner nära handtaget, och detta passar in på en annan rakt utstickande tapp. Kastträn, sådana som dessa, användas längre norrut, t. ex. i Sukkertoppen, också till fågelpilen.
- ↑ På somliga ställen, t. ex. i det sydligaste Grönland och på ostkusten, är det endast fördjupning för tummen, medan den andra sidan är slät eller kantad med ett benstycke, hvari det är små märken, för att handen icke skall glida.
