är, så vidt jag kan förstå, också fallet med de asiatiska eskimåerna[1].
I vackert väder begagnar kajakroddaren den så kallade halfpälsen (akuilisak). Denna är gjord af vattentätt, afhåradt skinn och är ihopsydd med senor. I dess nedre kant är ett dragband eller rättare en dragrem, som kan afpassas så, att kanten precis omsluter kajakringen och med någon svårighet kan spännas öfver och tryckas ner på denna, så att alltså halfpälsen kommer att sluta vattentätt samman med kajaken. Med sin öfre kant når halfpälsen upp under armarna på kajakroddaren, och den hålles uppe med några hängslen eller remmar, som gå öfver axlarna och kunna förlängas eller förkortas genom en lättvindig lösmekanism eller ett spänne af ben, så enkelt, men sinnrikt, att vi med alla våra metallspännen och grejor ej kunna göra det bättre.
På armarna begagnas lösa skinnärmar, som surras upptill på öfverärmen och nedtill vid handleden och som hindra armen från att bli våt under rodden. På händerna bäras vattentäta mulvantar af skinn med två fingrar.
Denna halfpäls är tillräcklig att afhålla mindre böljor från att slå in i kajaken. Blir sjögången högre, brukas emellertid helpälsen (tuilik); den är sydd på liknande sätt som halfpälsen och omsluter kajakringen liksom denna, men den är längre upptill, har ärmar och går med en hätta helt och hållet öfver hufvudet. Den snöres tätt
- ↑ Märkvärdigt är, att invånarne på St. Lawrence-ön synas alldeles icke använda kajaken. De ha stora, öppna skinnbåtar, baidorer, af samma byggnad som tschuktschernas. Jmfr Nordenskiöld, Vegas resa omkring Asien och Europa, Kristiania 1881, 2 delen, sidan 249.
