några förfärliga grimaser därmed för att illustrera, hvilka ansträngningar det skulle ha kostat att resa sig med ett så obekvämt redskap.
I äldre tider var det så på Grönlands västkust, att hvarje någorlunda duktig kajakroddare måste kunna »resa sig», men på senare tider efter den europeiska civilisationens införande i landet och det därmed följande förfallet har det gått tillbaka äfven därmed. Dock är det ännu på många ställen ganska allmänt; så kan jag efter min egen erfarenhet nämna, att vid Kangek nära Godthaab kunde de allra flesta fångare det. På ostkusten tyckes det, efter hvad kapten Holm upplyser, vara allmänt, likväl icke så som det åtminstone förr var på västkusten. Detta är ju heller icke att undra på, då det här, där det är litet drifis och mycket sjögång, är långt mera nödvändigt.
En kajakroddare, som till fullkomlighet har lärt att resa sig, kan trotsa ungefär hvad slags väder som helst; blir han kastad öfver ända, är han genast på rätt köl igen, och som en sjöfågel kan han leka med böljorna och skära tvärs igenom bränningarna. Är brottsjön svår, lägger han till sidan af kajaken, håller åran platt ner mot däcket, böjer sig framåt och låter den rulla öfver sig, eller också kastar han sig på sidan mot den och reser sig åter, när den har rullat öfver. Den vackraste sjömanöver jag har hört talas om, är likväl den, som man berättade mig att vissa fångare skulle använda mot ofantligt starka bränningar; i det sjön bryter ner öfver dem, kasta de sig rundt, ta emot den med kajakbottnen, och när den är öfver, resa de sig åter. Jag tror, att man svårligen skall kunna nämna ett mera öfverlägset sätt att klara sig på i sjögång.
Kan man icke resa sig, är det, så framt ingen är i närheten till att hjälpa en, intet hopp om räddning, så
