Sida:Eskimålif.djvu/62

48

FJÄRDE KAPITLET.

ortens storfångare, fullt så bra som Boas. Han började först att jaga på en säl, men den dök och kom ej mera upp inom synhåll. Sedan fick han ändtligen sikte på en säl långt borta; som han emellertid ilar fram öfver vattenytan mot den, dyker plötsligt ett väldigt hufvud af en hättsäl^[1] upp midt framför kajaken, och i samma ögonblick är den harpunerad. Den gör ett förtvifladt plask och går ner, harpunremmen hvirflar ut, men kommer i det samma i trångmål under fågelpilkastträet, som är instucket under remmen förut, kajakens förända drages med omotståndlig fart under, och innan Tobias hinner tänka sig om, går vattnet honom under armarna, och det enda synliga af honom är hufvudet och akterändan af kajaken, som sticker upp rakt i vädret öfver vattnet. Det ser ut att vara förbi; de kajakmän, som äro i närheten, skynda till af alla krafter, dock med föga hopp om att komma tids nog till att rädda honom. Tobias är emellertid en ypperlig kajakroddare; han håller trots den kinkiga ställningen kajaken på rätt köl, medan han forsande släpas fram genom vattnet af sälen, som alltjämt försöker att draga honom riktigt under. Ändtligen kommer den åter upp, i det samma lyckas han fatta sin länsare, och med ett dödande kast träffar han sälen tvärs igenom hufvudet — en matt rörelse — och den sjunker samman död. De andra kajakmännen kommo tids nog för att finna Tobias i färd med att fastgöra sitt byte vid kajaken och till att få sitt späckstycke däraf^[2]. De kunde ej återhålla sin beundran för denna lugna skicklighet och talade sedan om det länge. Tobias och Boas äro för

1. D. ä. den fullvuxna hanen af klappmytsen. Denna är öfver näsan försedd med en hätta, som kan blåsas upp till förvånande storlek.
2. När en säl fångas, få de kajakmän, som äro i närheten, hvar sitt stycke späck däraf, som de då vanligen äta upp med det samma.