öfrigt ortens bästa fångare, man berättade mig om dem, att i sina unga dagar voro de så öfverlägsna, att de till och med föraktade att använda blåsa; i stället bundo de harpunremmen rundt omkring sitt eget lif eller omkring kajakringen, och när de harpunerade en säl och den icke dödades med ens af harpunen, läto de den alltså draga i väg med sig och kajaken i stället för som eljes med fångblåsan. Detta anse grönländarne för att vara det finaste af kajakfångst, och det är endast högst få, som komma så långt.
Hittills har det varit vackert väder, hafsytan har vaggat sig blank i den stigande solen; under loppet af de sista timmarna ha emellertid mörka, hotande molnbäddar börjat draga upp öfver himlaranden i söder. Just som Tobias har fått sin säl fastgjord, höres plötsligt ett brusande, och man kan se liksom en rök öfver hafvet i sydlig riktning; det är en storm, som kommer, röken är yrskummet den drifver framför sig. Af alla vindar frukta grönländarne sunnanstormen (nigek) mest, den är alltid våldsam och åstadkommer stark sjögång.
Det gäller att styra kurs mot land så fort som möjligt. De, som inga sälar ha på släp, komma fortast fram, men de försöka hålla tillsammans med de andra. En befriar Boas från den ena af hans klappmytsar. De ha icke rott långt, förr än stormen redan är öfver dem; den piskar vattnet till skum framför sig, och kajakmännen känna den i ryggen som en jätte, som lyfter och slungar dem framåt. Snart börja också vågorna att växa. Nu blir det allvar i leken, sjöarna resa sig snart som tornhöga vattenbärg, bryta sig och välta ner öfver dem. Det bär mot land med vinden nästan stick i stäf, men det är långt in, de kunna ingenting se omkring sig för yrskum, och nästan hvarje sjö begrafver dem under sig,
