som små prickar. Plötsligt ljuder ett vildt glädjetjut: »Boas kaligpok!!!» (Boas bogserar), honom känna de lätt igen på storleken. Detta glädjebudskap går från hus till hus, ungarne springa omkring och ropa in det genom fönstren, och grupperna uppe på bärget dansa af glädje. Så kommer ett nytt tjut: »Ama Tobiase kaligpok!!! (Äfven Tobias bogserar), och denna nyhet går likaledes från hus till hus. Men så låter det: »Ama Simo kaligpok!!!» »Ama David kaligpok!!!» Och nu kommer det åter en svärm af kvinnfolk yrande ut ur husen och upp på bärget för att stirra ut öfver hafvet, där sjön bryter hvitt i hvitt mot holmarna och skären och där 11 svarta punkter då och då synas långt ute mellan de rullande vattenmassorna, rörande sig sakta närmare. — — —
Ändtligen styra de första kajakerna in i viken framför byn. Det är de, som ingen säl ha, lätt och säkert jagar den ene efter den andre in till den flacka stranden, buren högt på ryggen af brottsjöarna. De mottagas af kvinnorna, som draga dem längre upp.
Så komma de bogserande; de måste gå litet varsammare till väga, de lossa sitt byte från kajaksidan och laga sedan först, att de få det in till kvinnorna på stranden. Därpå bege de sig själfva i land. Väl komna ur kajaken ta de liksom de först ankomna endast vara på sig själfva och sina redskap, som tillsammans med kajaken bäras upp till sitt ställe ofvanför högvattensmärket. De se ej ens åt det håll, där deras byte ligger, härefter tillkommer allt arbete därmed kvinnorna.
Emellertid gå männen in i sina hus, draga af sig sina våta kläder och ta på sig husdräkten, hvilken, som vi ha sett, under hedningatiden var något luftig, men som nu har blifvit mera synlig.
Så börjar ändtligen dagens första måltid, och de »bära i sig» bra; men riktigt efter ordning blir det först när
