den hemförda fångsten blir kokad och framsatt på ett stort fat midt på golfvet — då försvinna otroliga massor af kött och rått späck.
När så hungern är stillad, sätta kvinnorna sig som alltid till att pyssla med någonting, sömnad eller dylikt, medan männen öfverlämna sig åt välförtjänt lätja eller också syssla litet med sina vapen, hänga upp harpunremmen till torkning, o. s. v.
Så börja fångstmännen berätta om dagens händelser och familjen lyssnar med spänning, isynnerhet de unga gossarne. Berättelsen är märkvärdigt nykter, utan det skräfvel eller de försök att bibringa åhörarne en öfverdrifven föreställning om de öfvervunna svårigheterna, som vi européer i liknande fall ofta skulle vara böjda för.
Men på samma gång är den med all sin egendomliga bredd liflig och målande. Med förklarande handrörelser skildras hvad de upplefvat, och »när de uti historien äro komna så vidt», som Dalager säger, »att skottet skall exprimeras, svinga de den högra armen i vädret, hvaremot den venstra sättes i rak linie, som betyder djuret. Hvarpå demonstrationen gärna följer sålunda: då jag ville fatta pilen, såg jag på den, jag grep den, jag tog den, jag fattade den, jag hade den nu fast i handen, den balanserade», o. s. v., hvilket allena kan räcka i några minuter, förr än handen sjunker, som ändtligen betyder skottet, och skola de icke därefter förglömma att remarkera den sista nick sälhunden gjorde.»
Vid andra tillfällen kunna de märkvärdigaste händelser omtalas blott med ett par ord, men så ofta anledning gifves, gör en bred humor sig gällande, som ofelbart belönas med de djupt intresserade åhörarnes skallande skratt. Det är ett mönster för ett lyckligt familjelif.
Så gå dagarna för eskimåen. Fastän det icke är något märkvärdigt med sådana händelser som dessa, ha
