de för honom sin lockelse. Hans bästa tankar äro förknippade med hafvet, det hårda kajaklifvet där ute är för honom kärnan i tillvaron — och när han måste sitta hemma, är sinnet icke lätt. Men blir han gammal — ja, då är sagan slut. Det är alltid vemod öfver ålderdomen och ingenstädes mer än där. De beskedliga gamla gubbarne där uppe ha också en gång sett kraft och ungdom — tider, då de voro sitt lilla samhälles stöd — nu äro endast minnena af ett lif kvar, och de måste låta föda sig af andra. Men när de unga komma från hafvet med sin fångst, arbeta de sig ner till stranden för att ta emot dem, ja, om det så också bara var jag, stackare, så voro de glada åt att kunna hjälpa mig i land med kajaken. Och kommer så kvällen, då kunna de berätta, det ena efter det andra, som de upplefvat, kommer fram, blir lif igen och uppeldar de unga till dåd.
Ofta går det vid fångsten farligare till än ofvan är skildradt. Det är lätt att förstå, att man icke kan kasta sig bakåt eller till höger från den fastklämda ställningen i kajaken, som ej tillåter många vridningar. När så en sårad klappmyts plötsligt angriper en från dessa håll, behöfs både vighet och sinnesnärvaro för att undkomma den eller vända kajaken så hastigt, att man lyckas rikta sitt dödande kast emot den, innan den har fördärfvat en. Icke bättre är det, när man blir angripen underifrån eller djuret plötsligt skjuter upp tätt bredvid en; ty det är blixtsnabbt i sina rörelser och saknar icke mod och styrka; kommer det väl upp på kajaken och får den omvältad, är det föga räddning, ofta angriper det mannen under vattnet eller kastar sig upp på kajakbottnen och rifver hål i den. I en sådan belägenhet behöfs det ett icke vanligt herravälde öfver sig själf för att kunna behålla den nödvändiga kallblodigheten, resa sig på rätt köl igen och ånyo upptaga kampen med den rasande
