Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
58
FJÄRDE KAPITLET.
han icke oroade sig för döden, utan var som den, hvilken nåd vederfarits.»[1]
Det kunde berättas många sådana händelser, som detta folk upplefvat, det är faror och lidanden, som deras yrke för med sig, och likväl ägna de sig med lust däråt. Om eskimåernas historia hade varit skrifven, skulle den ha varit en enda följd af sådana tilldragelser, och huru mycken rörande uppoffring och kärlek till nästan skulle icke där ha omtalats — huru månget härligt stordåd har icke där blifvit glömdt! Detta folk är det man kallat fegt och uselt och som vi européer tro oss berättigade till att se ned på.
- ↑ Denna berättelse är öfversatt af d:r H. Rink och tillsammans med flera andra tryckt i hans bok: »Om grönländarne, deras framtid», o. s. v. Köpenhamn 1882.
