långväggen och hvaraf det finns ett eller i större hus två, ja, till och med tre. I fönstren användes förr tarmskinn o. d., men nu begagnas på västkusten mest glas. På sidoväggarna — kortväggarna — af rummet är det i allmänhet också britsar; på dessa och på fönsterbritsarna sofva vanligen främmande.
När det bor flera familjer i samma hus, hvilket är det vanliga, är hufvudbritsen afdelad i bås, en för hvarje familj, genom trästöttor, stående på framsidan af den och gående till taket, och genom små skiljeväggar mellan dessa stöttor och bakväggen. Det är alldeles otroligt, huru litet rum de kunna nöja sig med. Som exempel kan jag nämna ett hus, som kapten Holm beskrifver från ostkusten, som var omkr. 27 fot långt och 141⁄2 fot bredt och hvari det bodde 8 familjer, inalles 38 människor. I ett bås på britsen, som var 4 fot bredt, bodde en man med två hustrur och sju barn. Det blir icke mycket plats på hvar.
Till att ligga på begagnas sälskinn och renskinn; detta användes förr i tiden också till att breda öfver sig; det bör ihågkommas, att man låg alldeles naken, undantagandes den förut omtalade hemdräkten. Nu för tiden begagnar man på västkusten mest fjäderdynor till att breda öfver sig.
Invändigt voro husets väggar förr i tiden alltid beklädda med skinn. Golfvet var bara jord, delvis belagd med stenhällar. Nu för tiden, då mycket europeisk lyx är införd, har man på västkusten också börjat beslå väggarna med bräder samt lägga trägolf, vidare har man på sina ställen infört den lyxen att skura detta, till och med flera gånger om året.
In till huset kommer man genom den långa och trånga gången, som delvis är gräfd nere i jorden och likaledes är byggd af sten och torf. Från jordytan
