SJÄTTE KAPITLET.
Ett drag hos grönländarnes dagliga lif, som för oss förefaller ganska märkvärdigt, är att de ej ha några bestämda måltider; de äta vanligen, så snart de bli hungriga, om det nämligen finns tillräckligt med mat. Som redan är omtaladt, gå sälfångarne ofta hela dagen utan mat. De ha en märkvärdig förmåga att svälta, men kunna sedan till gengäld förtära förvånande kvantiteter af kött, späck, fisk o. d. på en gång.
Deras kokkonst är enkel och lätt att lära.
Kött och fisk ätes dels i rått eller fruset tillstånd, dels kokt, dels torkadt, och dels låter man köttet undergå ett slags förruttnelse eller gäsning; det kallas då mikiak och ätes utan vidare tillredning. En sådan rätt, som skattas mycket högt, är ruttna sälhufvud.
Späcket af säl och hval ätes helst rått. Alla kräsmagade kulturmänniskor rysa naturligtvis vid tanken på att äta rått späck, men jag kan försäkra dem, att det, särskildt i alldeles friskt tillstånd, är mycket godt; det har en sötaktig, om än något fadd smak, som påminner om grädde, och det finns alls ingen så kallad transmak; denna infinner sig först när späcket blir kokt
