funnit den oätlig, om den än var mycket sur, något lik gammal mjölk, som stått i källaren från våren öfver sommaren. Skall det vara särskildt fint, tillsättes den med späckbitar och kråkbär.
En annan rätt, som säkert också skall stöta många européer, är ripinälfvor. Här hålla de sig emellertid icke bara till magen, utan tarmarna med allt deras innehåll sörpla de också i sig i en handvändning. Resten af ripan sälja de till handelsmannen för 5 à 8 öre. Detta är orsaken, hvarför man aldrig i Grönland ser ripor med inälfvorna i, utan att man själf skjuter dem.
Då vi en gång voro på en jakttur inne i Ameralikfjorden och hade grönländaren Joel med oss, tog han sig en dag för att rycka inälfvorna ur alla våra ripor, men som det var åtskilligt öfver hundra, kunde icke allt förtäras på stället, och resten samlades därför i en stor säck. Dennas kostliga innehåll, som väl förvandlades till soppa, innan han kom hem, ämnade han dock dela med sin älskliga Ane Cornelia. Jag hoppas det varder mig förlåtet, att jag ej kan upplysa om, huru denna rätt smakar; det var den enda grönländska rätt jag icke kom att försöka.
Af andra läckerheter kan jag nämna huden (matak) af de olika hvalarterna, särskildt af hvitfisk och tumlare, hvilken anses för höjdpunkten af njutning. Huden flås af med det närmast under den liggande lagret af späck och ätes utan vidare ceremoni rå, som den är. Jag måste ge eskimåen mitt fullaste erkännande för upptäckten af denna rätt; jag kan försäkra läsaren, att nu, då jag skrifver därom, vattnas det om mina få kvarlämnade tänder vid blotta tanken på matak med denna obeskrifligt fina smak af nötkärna blandad med ostron — ah! Också har den det företrädet framför de senare, att skinnet är segt som sulläder att tugga, så att njutningen kan förlängas
