allmänhet antar. Under hungersnöd kunna de dock äta litet af hvarje, så skall det t. ex., enligt hvad Dalager berättar, kunna hända, att de »hacka sina tältskinn i stycken och koka soppa på dem», och det är heller icke sällan man hör talas om den och den, som kokat soppa på sina byxor.
Matens servering skiljer sig också från det europeiska modet. Bord finns icke i det grönländska huset; matfatet sättes därför midt på golfvet, och människorna sitta på britsarna rundt omkring och ta för sig med de gafflar Vår herre gaf dem vid födelsen. Att sätta fatet på en kista eller dylikt faller dem sällan in, det tycks nästan, som om det vore ett behof för dem att böja sig. Ett exempel härpå är en historia om en ung dansk fru, som nyss hade kommit till Grönland och som hade fått några grönländskor i huset till att tvätta åt sig. Då hon kom ut i brygghuset, såg hon dem stå böjda öfver tvättbaljan, som stod på golfvet, och då hon fann detta vara en obekväm ställning, gaf hon dem några pallar till att sätta baljan på. En stund därefter kom hon åter in till dem, men blef nu icke litet förvånad öfver att finna dem stående uppe på pallarna och tvättande nere i baljan, som fortfarande stod på samma ställe. — Se non è vero è ben trovato!
Af de många varor vi ha påfört dem äro de kristna grönländarne framför allt begifna på kaffe, och njutningen däraf har blifvit nästan en last på västkusten. De koka det starkt och dricka ogärna mindre än två stora spilkummar för gången; det är heller ingenting som hindrar, att de kunna dricka kaffe 4 à 5 gånger om dagen, det smakar så godt, och så kommer man i så godt humör af det. Dess skadliga inflytande ha de dock mycket väl reda på, och därför få unga män endast föga eller intet däraf, för att de skola bli goda sälfångare; en yrsel, som
