SJUNDE KAPITLET.
När jag ser allt det käbbel och allt det vämjeliga nedskällande af motståndare, som hvarje dag serveras i de politiska partiens olika tidningar, kommer jag då och då att tänka på, hvad dessa herrar politiker skulle säga, om de kände det grönländska samhället, om de icke skulle rodna af blygsel, i fall de blefve presenterade för dessa människor, som den gudsmannen Hans Egede titulerar på följande vis: »sådana vanvettiga, kallsinniga, utan kännedom om något slags gudsdyrkan, i djurisk dumhet, utan ordning och disciplin lefvande människor.» Hvad vi ändå stå lågt och hvad dessa »dumma och vanvettiga människor» hade rätt att se ner på oss med förakt, om de finge veta, att här använder man i den offentliga pressen de gemenaste skällsord mot hvarandra som t. ex. »lögnare», »förrädare», »menedare», smutsblad», »skandalpress», »tölpar», »pack», o. s. v. o. s. v.; själfva uttala de ju aldrig ett skällsord, ja, deras språk saknar nästan alldeles denna ordklass, som är så rikt utvecklad hos oss.
I detta förhållande har en grundolikhet i karakteren tagit sig uttryck. Grönländaren är den beskedligaste människa Vår herre har skapat. Godmodighet, fredlighet och maklighet äro framträdande drag i hans karakter.
