Sida:Ett godt Ord til Norrmännen.djvu/18

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

frammana Eder till en strid, hwarutinnan I måsten falla och duka under!

Jag bad Eder komma hitöfwer och se Eder omkring bland detta folk, som ännu i sista stunden hoppas slippa tända fiendtlig eld i sitt syskonrike. I ären frie män; I sen, att wi också äro det. Men frie män göra inga slafwar; så kunnen I ej heller blifwa det. Slafwar äro slafwars foster, och sägen mig, ty det kunnen I: När bar den Swenska jorden sådana? Min Konung och mitt Folk wilja förena fria män med fria män: och jag säger Eder, att först sedan I ären med oss förenade, blifwen I werkligen frie. I torden ej nog förstå detta, gode Norrmän, och jag will då förklara det: ty det ligger mig om hjertat, att I förstån mig. Om dessa sjelfständighetsdrömmar, som förwirra någras hjernor ibland Eder, kunde möjligen göras werkliga; då woren I först beklaganswärde slafwar af