henne när hennes säng flyttas ut och Emma flyttar in. Men nog tycka de båda att det är det enda ofördärfvade rummet i huset. Köket är nämligen så innerligt ostiligt, men snyggt och något så när trefligt ordnadt till sitt ändamål. En vinter, under vår frånvaro, skulle det rustas upp, och då passade man på att taga bort den gamla stora spiseln, uppbyggd af väldiga stenblock, och satte i stället dit den där löjligt ynkliga järnlådan, prydd med dessa ingeniörsornament, dessa rysliga, okänsliga snirklar, som ni se öfverallt och på allt, och — sköna tanke, hvar fick du den ifrån, du Bolinders mekaniska verkstad — Thorvaldsens »Natten»!
Och denna plåtkappa i stället för den gamla murade spiselmanteln.
När jag först fick se vandalismen var jag icke god. För att rädda härdens heliga stenar, byggde jag mellan körsbärsbuskarna af dem en bänk och ett bord, där vi om somrarna pläga dricka vårt eftermiddagskaffe.
I köket se ni min äldsta och min yngsta flicka sysselsatta med att kärna smör. Tänk så bra för Suzanne att ha fått Kerstis säkra och fasta stöd! Vill du veta hvad kattungen heter? Han heter Hans.
* * *
Under huset bo råttorna och ett myrsamhälle. I trossbotten regerar en bisvärm, som har sin ut- och inkomst genom en springa mellan två väggbjälkar.
Strax jag kom hit satte jag upp tre stycken hålkar i träden, och i rappet var den i stora björken bebodd af ett star-par. Två af hålkarna äro nu om vårarna till vår glädje bebodda af dessa trefliga fåglar. Den tredje har ett gråsparfspatrask inkräktat. Hvar fladdermössen, som fladdra omkring stugan om kvällarna, bo, vet jag inte.
* * *
Jag visste ej hvar jag skulle sätta den här teckningen; men, snälla Du, får jag kila in den här. Den föreställer hustru min, som klipper mig därute på slaggvarpet, fram på höstsidan, då vi skola åter till Stockholm. Och jag ser så ut att ingen kan fara på järnväg i mitt sällskap.
* * *
