Sundborns socken var förr en annex-församling till Svärdsjö, och Gustaf Vasa måste åka här öfver, för att komma till herr Jon, som var präst där, och till Sven Elfsson som bodde i Isala, strax i närheten. Under drottning Kristinas tid fingo Sundbornsborna sin vilja fram att bilda egen församling, och då byggdes antagligen kyrkan. Kanske dock den är mycket äldre; men, enligt en plåt utanpå den ena porten, reparerades den 1750, då, bland annat, nya dörrar och fönster insattes. Den har invändigt varit målad med heliga scener, men den nyare tidens pietetslösa vandaler har strukit öfver alltsamman. Sundbornsborna äro också berömda för sin dumhet. Svärdsjöborna däremot för sin slängda mun. Du har kanske hört den gamla historien om de resande, som på vägen någonstans här i trakten mötte en svärdsjöbonde; de stannade, och då en af dem bad honom säga något kvickt svarade han: »Nä du, jag kan inte; jag bor för nära Sundborns rå.»
Emellertid börja Sundbornsborna inte tycka om det där skämtet mera sedan två af sockenborna blifvit professorer, Anders Lindstedt och Sam Wide. Och så hoppas de mycket af mina världsberömda barn.
* * *
Det är icke utan mening, jag tagit bilden af kyrkan och kyrkogården sist.
När jag går att hämta posten hos klockaren, som har sitt boställe ute på udden, invid kyrkan, så drages jag till att göra en lof där i gångarna, bland kullar och kors. Jag sätter mig på den långa sittplankan och ser öfver sjön Toftan, långt, långt ut i fjärran, där bergen, blånande, försvinna, det ena bakom det andra, i det oändliga.
Visst är det vemodigt, men så ljuft… mitt sista hem.
* * *
Opp! Till lifvet igen!
En af bilderna här, den med kräftfisket, skall i mycket stor skala väfvas haute-lisse, gobelin, eller hur det heter, och i bården låter jag varpa in:
Att lefva i Sverige,
på äng och i dal,
i skogar, på sjöar,
i gröna blads sal.
Se, det är att vara!
Se, det är ett lif,
att dela med vänner,
med ungar och vif!
