Just på julaftonen, och just här i Sundborn vill jag börja denna lilla upplysande text till dessa bilder från mitt kära Dalahem.
Jag tänkte då få in något af julstämning. Tänkte att du, käre läsare och betraktare, då skulle kunna tagas i din allra vekaste och godmodigaste sinnesstämning för att jag så här skulle kunna våga intressera dig för mig och mitt.
Jag håller ju så mycket af dig! Du skulle snart märka, att det är just mitt intresse för huru du har det, som är rätta orsaken till att dessa målningar kommit ut i bokform. Tag nu upp det hur du vill, men jag måste visa dig dem. Var min vän, och du skall finna detta tilltag mindre oförsynt och mina reflektioner mindre pjåskiga.
Nå! När jag vädjar till din sinnesstämning måste jag erkänna att min egen är liksom litet missmodig, därför, att när jag nu tittar efter, jag ser att barnungarna få alldeles för många julklappar. Det är att skämma bort dem, och det är dålig ekonomi. Under hela min barndom fick jag en enda julklapp, men den hade jag godt af hela mitt liv, ty den väckte tacksamhetens dygd i mitt lilla förtorkade hjärta.
Vi sutto, en julafton, far och mor och jag, framför kakelugnsbrasan i det enda rummet. Stor fattigdom, men ingen afund. Mor betraktade de »bättre», som verkligen något slags högre väsen, hvilka också borde ha det bra, då far däremot fann allt omkring sig så utmärkt det kunde vara, och skulle, om han i hast blifvit förvandlad till — låtom oss säga — statsminister, ej blifvit just vidare förvånad eller tjusad öfver denna lilla förändring.
Utan julens attributer var det väl för att ändå få in något slags julpoesi som far satt sig till att berätta om sin hembygd i Sörmland i det gamla Räkarna. Det var om huru vi under femtonhundratalet bytte bort Hammarby gård mot Lilla Löfhulta. Det var af gamla fröken Lillie, sade han så lugnt, som om det händt i går, och hvar han fått det ifrån vet jag ej. Han talade om huru sjön fordom gått upp till den
