kongl. artilleriet och båda frekventera Guilletmots kaffehus samt ha godt öga till Maja Lisa, som är uppasserska där. Den ene löjtnanten säger sig vilja uppsätta ett eget kaffehus i kyrkobrinken åt Maja Lisa, men detta har i så hög grad irriterat den andre, att han vid alla tillfällen söker gräl med sin kamrat, och vanligtvis få äfven de sina medhållare. I dag hade olyckligtvis konglige kapellmusikanten Zellbell, som är organist i Stora kyrkan, tagit parti för löjtnant Wannock, hvarför löjtnant Brandkula vardt så högeligen förgrymmad, att han drog blankt, och nog hade den arme kapellmusikanten fått sätta lifvet till, om han icke skyndsamligen sig såverat genom att springa ut på gatan. Då kom hela kaffehuset i uppror. Maja Lisa grät och skrek. Guilletmot svor och skrek och alla gästerna instämde. Det var något högst desagreabelt, och jag sprang ut och kände mig inte lugn förr än jag hunnit inom Storkällarens väggar. . . . Men hvad är det nu här ute på torget?
Det var ett hiskligt oväsen på Stortorget.
Alla gästerna reste sig från sina platser och skyndade till fönstren, genom hvilkas små och dunkla rutor man endast ganska otydligt kunde se hvad som i skymningen försiggick på platsen. Mellan rådstugan och skampålen hade samlats mycket folk. Så mycket såg man. Det folket skränade starkt. Så mycket hörde man. Dessutom tyckte man sig märka, att folkmassan vag-
