skar igenom hela oväsendet. Den tillhörde en man som klifvit upp på den omkullslagna disken och började predika.
Under häftiga åtbörder for han ut mot den lutherska statskyrkan, fördömde dennas förstelnade ortodoxi och urartade predikoämbete, själfviskhet och inskränkta begrepp.
— Slå ned honom! — skreks från ett håll i salen, under det de handgripliga fientligheterna plötsligt afstannat.
— Nej, hör på hvad han säger! — ropades från annat håll.
Predikanten trampade häftigt och liksom i heligt vredesmod uti den hög af krossade glas, flaskor och tillbucklade tennmått som spridts på den kullslagna disken. Det krasade och sprakade omkring honom, under det han dundrade mot den Antikrist, som kallade sig den ortodoxa kyrkan, förnämligast mot Nils Barchius, öfverhofpredikanten och kyrkoherden i Storkyrkan, hvilken genom sitt häftiga uppträdande mot religionssvärmaren Dippel gjort sig i hög grad förhatlig hos dennes anhängare.
— Antikrist är ni själf! — skrek någon och rusade med höjd påk mot predikanten.
— Vräk honom ut! . . . Slå ihjäl den ormen! Hör hur han smädar vårt prästerskap . . . och det midt på Storkällaren!
— Hållen eder syndiga mun, I Belials afkomma — hördes från predikantens parti. — Her-
