ren skall förgöra eder nu och i all evighet, utrota från jorden edert syndiga släkte och kasta er i den eld som aldrig slocknar.
Och så började slagsmålet med förnyad häftighet. På torget utanför Storkällaren hade det aldrig hvilat.
— Sök att komma ut bakvägen — sade mäster Standart till kyparen Hans —, spring genast till stadskapten och bed honom skicka hit manskap.
— Stadskapten bor vid Packartorget — invände Hans, som skälfde i alla leder.
— Nå, så spring till fänrik Halling. Han bor i Yxsmedsgränd. Du kan väl se, att stadsvakten här i rådhuset inte räcker till. Den vågar sig ju inte ut ur sitt corps-de-garde. Den måste ha förstärkning, och den som förslår, vore det också alla hundratrettiotre man med spel och profosser. . . . Nu slå de ganska visst ihjäl hvarandra, de där dårhushjonen. Hör du Hans, det är nog bäst att du springer till stadsmajoren själf, öfverste Snoilsky. Han bor närmast vid Skärgårdsgatan . . . i Brennerska huset, hör du! Bed öfversten . . .
— Snoilsky är död redan för ett par år sedan — upplyste någon — men sök upp den nye stadsmajoren, öfverste von Tholin, som bor i Köpmanshvalfvet.
Volgenau och Russwurm lyckades smyga sig ut på samma gång som kyparen, och i samma
