— 10 —
kommer till trakter i Sverige och Norge, som äro tillräckligt rika på resurser. Det är klart, att förbindelselinjerna med dylika uthamnar vid en fjärran kust kräfva högst ansenliga truppstyrkor för sitt betryggande; att flottans fabriker, verkstäder, varf och dockor, befästningarna, upplagen och handelshusen fordra en ordentligt tilltagen personal för driften; att handeln och herraväldet på Västerhafvet icke kan vidmakthållas utan massor af folk. Och det är klart, att alla dessa nyanläggningar och den arbetarstam, som hölle dem i gång, icke kunde existera, utan ett uppland, tillräckligt rikt på befolkning, säd och boskap. Ägde det dessutom ändlösa skogar och outtömliga malmberg — så mycket bättre. Att draga till sig alla dessa förnödenheter frän det inre Ryssland, vore stört omöjligt. Finland skulle icke förslå att leverera allt.
Titta på Roth ett slag igen! Tror ni att sydgränsen på detta uppland kunde dragas en hårsmån norr om Ångermanland, Jämtland och Trondhjem? Det gäller ett väldigt block af egentliga Sverige. Det vore klokt at oss att med spänd uppmärkhsamhet följa den nya frammarschen. Måhända skulle de första härvägarna föra öster om Torne och Muonio älfvar till Lyngen fjord. Hur länge skulle man stanna där? Steg för steg skulle man följa kusten söderut till Trondhjem. Då blefve Norrland på tre sidor kringrändt af ryssar. Sedan skulle snarorna dragas åt och vårt land strypas. Skola vid med vanlig dådlöshet afvakta händelsernas gång?[1]
- ↑ Redan i en liten bok, »Sverige och den stora östern», som utkom 1905, har jag berört dessa frågor. Jag kände icke då af personlig erfarenhet någon af de tre utfartsvägarna. Men sedan dess har jag besökt dem alla tre och med egna ögon sett, hvad som försiggår. — I december 1905 reste jag från Djulfa öfver Tabris till Teheran, samma väg den ryska hären nu begagnar på sin frammarsch. Jag har utförligt skildrat denna vag (»Öfver land till Indien», band I, sid. 140 till 217) och äfven berört några af förberedelserna till den invasion, som nu pågår. För kuriositetens skull inför jag här ett citat från en färd till Teheran, 1890: »Då jag en gång på en resa i Elburs samtalade med en af schahens vesirer om Persiens framtid, yttrade han: Anteckna i er dagbok, att jag i dag sagt, att Persien om tjugu år icke
