— 13 —
gar, endast ryska trupper hålla hus. Minns ni ukasen om de finska millioner, som hädanefter årligen skola insändas till ryska krigskassan, såsom bidrag till kostnaderna för Rysslands här och flotta — kanske i den yttersta östern eller till bajonettpromenaden genom Persien.
Ha icke under de sista två åren gång på gång nya truppförband från det innersta Ryssland flyttats öfver till Finland och stegvis och tyst skjutits allt längre och längre upp mot norr?
Står man icke i begrepp att lägga det finska lotsverket, som hittills varit enbart finskt, under ryska tjänstemän? Vidgas icke dagligen den ryska polisens makt öfver allt Finland, och tror ni det är värdt att söka klara sig fram mellan de tusen sjöarna utan ryska polispass?
Tvingas icke ryska språket på finnarna med all makt? Hur gärna såg icke Ryssland fennomanernas förbittrade kamp mot allt hvad svenskt språk och svensk litteratur hette! I stridens yra glömde de finsktalande finnarna att de beredde jordmånen för ryska språkets framträngande. Snart skall tjinovnikarnas och själfhärskardömets modersmål ljuda öfverallt i Finland. Äfven detta är ett steg mot väster. Det sker ej för att plåga finnarna, det sker för att utplåna bufferten och flytta oss kosackgränsen in på lifvet. Det är blott en länk i en kedja.
Hör på nu, alla valmän och ni, som gjort politiken, icke till en fosterländsk plikt full af ansvar, utan till ett yrke! Har ni märkt med hvilket olympiskt lugn man under de allra sista åren från Petersburg iakttagit den urgamla svenska författningens dödskamp i Finland? Hur fåfängt patrioterna kämpat för dess bevarande och hur den slutligen sönderbrutits och tillintetgjorts under trycket af moderna demokratiska tidsströmningar? Ju längre de nya formerna gingo mot ytterligheter, desto bättre — ur rysk synpunkt!
I ännu ett afseende fingo finnarna bevara ett sken af en försvinnande frihet, en frihet, icke i ordets egentliga bemärkelse, utan fattad som det slagord, som blifvit utslitet och
