— 22 —
komma öfver hafvet för invasionshärens räkning. Allting tages i anspråk. Endast de bästa husen utrymmas, och utan spår till hänsyn gör man sig hemmastadd öfverallt. Här lika litet som i östgötabondens gård har äganderätten ringaste talan. Kulturskyddet! Jo pytt! Ju högre kultur, desto mer finns att ta. Och kvinnofriden på gatorna och i hemmen! Den blir väl ändå respekterad? Nej bevars, inte i krig!
Hur ser det ut i arbetarhemmen och hos de fattiga? Ingen dagspenning utbetalas längre och allting stiger oerhördt i pris. Barnen gråta och ropa på mat och mor har intet att ge. Eländet tilltager för hvarje dag som går, och det finns ingen, som kan hjälpa de utsvultna.
Socialistiska löpsedlar ha kallat till protestmöte vid Lilljans. Den svarta massan tätnar kring en röd talarstol, där en känd mötestalare med vanlig svada och ofta afbruten af mängdens bifallsrop, utbreder sig öfver ämnet: Död åt militarismen! Plötsligt blänker i Engelbrektsgatans mynning en skog af pikar, burna af skäggiga ryttare på, små, raggiga hästar. En ring af järn slås i ett ögonblick kring hopen. Det blir tyst. Talaren ryckes ned från tribunen. De värsta skrikhalsarna plockas ut, bindas och föras mellan täta ryttarled raka vägen ned till Bolinderska huset. Där är processen kort och galgbacken är nära. Sättet känna vi från Tabris! Den öfriga mängden vid Lilljans skingras för pikarna. Att göra motstånd mot den polisen låter man bli.
Det har blifvit förunderligt ödsligt och tyst i Stockholm. Man hör blott tidtals trumhvirflar, hästtramp eller taktfast tågande soldater. Nästan all borgerlig trafik har upphört. Inga tidningspojkar höras ropa ut sina blad.
Pågående riksdag har afblåsts i villervalla och regeringen hals öfver hufvud tagit sin tillflykt till det inre af landet. De nya, eleganta husen i utkanterna af Norrmalm och Södermalm se förskräckligt kantstötta ut efter beskjutningen. Men nu är striden slut. Den har varit förtviflad, hopplös. En storstrejk är en barnlek, en urbild af lugn, ordning och öfverflöd, jämförd med en fientlig inkvartering. Den stillhet, som då råder är
