— 24 —
om hvilka man icke vet, hvad ondt de gjort. Man får böja sig under de strängaste krigslagar och en hänsynslös straffskala. Man får sukta efter de femtio öre om dagen man hade i Sverige och i bästa fall hålla till godo med ett par öre. Ingen frågar efter om truppöfningarna till årstiden passa för svenskens åkerbruk, eller om de tillfredsställa universitetsungdomen. Och för resten, universiteten äro nu ordnade på ett helt annat sätt, än under de svenska tre kronorna.
Medan de unga svenskarna skickas i fält, få städerna i det underkufvade landet som garnison mottaga sina nya herrars söner. Så sker i Finland, som vi minnas; på så sätt paralyseras ett land, och dess vapenföra ungdom hålles i schack.
Och skatterna! Man diskuterar icke längre den frågan. Man talar inte om att lägga skattebördorna på de bärkraftigaste skuldrorna, ty alla tryckas lika hårdt. För de hägrande sociala reformerna göres ingen propaganda längre. Den personliga friheten är död. I städerna är hvarje portvakt en polis. Yttrandefriheten har upphört. Tryckfrihetsförordningen existerar icke mer, någon justitieombudsman står icke som en räddande ängel, färdig att gripa in. Tidningarna äro skrinlagda, och om några af dem tillåtas att komma ut, äro de fullständigt färglösa. Vissa blad, som redan under den svenska tiden hade dåligt rykte, krypa för tyrannerna för att själfva vinna fördelar. Finlands öde har då kommit öfver det land vi förlorat, för att förkväfva dess kultur.
Sådan är vägen till Atlanten!
Vi, som icke förblindats af partistriderna och icke glömt farorna utifrån, vi rikta till våra landsmän af alla färger våra varningsord medan tider är. Gif akt! Gif akt på tidens tecken. Och mot dem, som bära ansvaret för den kurs vi följa, ljuder det i dag från tusentals svenska hem: vänd om, innan det blir för sent! Vårt försvar får icke stympas. Vi fordra icke allenast att försvaret bibehålles vid oförminskad styrka, utan också att det utvecklas och förstärkes, så att hela folkets kraft kan tagas i anspråk då det gäller.
