— 35 —
delarna af öfverraskning på sin sida. De trupper, som inskeppas i någon fientlig hamn långt ned i söder, kunna lika väl ha Norrland till mål som sydsvenska kusten. Och det finns intet, som hindrar, att trupper, hvilka, inskeppats i Finland, gå mot Småland.
Det är flottan, som skall underrätta armén, om det är sant, som ryktet säger, att fientliga trupper embarkera i den ena eller andra hamnen. Sedan tillkommer det flottan, att med sina spaningsfartyg följa den fientliga transportflottans rörelser, för att i god tid kunna lämna armén bestämda upplysningar om dess anfallsmål. Rykten äro icke alltid sanna, ty det har i alla tider legat i den anfallandes intresse att utsprida falska rykten för att vilseleda den anfallne och förleda honom till att samla sina trupper till oriktig plats och därigenom uttrötta och nedstämma honom, innan det sent omsider kommer till drabbning.
Flottan har också andra uppgifter. Vi vänta af henne, att hon ensam skall kunna afvisa landstignings företag af mindre styrkor, hvilkas syfte vanligen är att endast vilseleda, samt att hon skall kunna undsätta våra stora öar, i främsta rummet Gottland.
Vidare måste flottan vara i besittning af en sådan materiel och en sådan styrka, att fienden icke vågar sätta i gång ett allvarligt landstigningsförsök, utan synnerligen grundliga och tidsödande förberedelser. Men sådana göra mera väsen af sig, och man har större utsikt att redan i början få kännedom därom. Ja, vår flotta måste vara så stark, att en fiende icke vågar att sätta en transportflotta i rörelse, utan konvoj af kraftiga och många krigsfartyg.
Däraf följer då också, att stora sträckor af kusten på ömse sidor om den svenska flottans uppehållsplatser sannolikt komma att undgå alla landstigningsförsök. På detta sätt förkortas den för fientliga besök mera direkt utsatta kuststräckan, och hvad detta betyder för den säkerhet, hvarmed hären förflyttar sig till de kritiska punkterna och löser sina uppgifter, är icke svårt att förstå.
