— 36 —
Med ett ord: flottan inskränker anfallspunkterna — och gör det genom sin blotta tillvaro och styrka och innan spår af strid ägt rum. Ty en flotta, som står på höjden af tidsenlig utveckling, inger alltid respekt, och mot en sådan riskerar icke ens en stormakt sina fartyg.
Nu komma vi till flottans viktigaste uppgift, nämligen att angripa fiendens transportflotta, som är så oerhördt känslig och ömtålig. Vi sågo i »Keiths» bok, att Ryssland, för att öfverföra en tillräcklig stor invasionsarme till Sverige behöfde ett hundratal fartyg om 3,090 ton, eller tre hundra fartyg om tusen ton.
Det är en väldig yta af hafvet, som täckes af en sådan transportflotta. Tag, till exempel, 300 tusentonnare och låt dem gå i tre kolonner bredvid hvarandra, således med hundra fartyg i hvarje kolonn. Råder hårdt väder eller tjocka, kunna de icke följa hvarandra närmare än på 300 meters afstånd för att undvika kollision. Alltså taga de i anspråk en sträcka af tre svenska mils längd och kunna sålunda helt och hållet täcka det öppna gattet i södra Kvarken. Det afståndet är lika långt som vägen mellan Vaxholm och Drottningholm.
Man kan då tänka sig hur lätt och tacksamt det är för vår flotta — om den har anfallslust — att kasta sig in i mellanrummen mellan några af de eskorterande och mycket glest gående fientliga krigsskeppen. Transportfartygen själfva äro otympliga åbäken, öfverfyllda med manskap, hästar, fordon, tross och kanoner.
Det kräfves ingen fantasi för att föreställa sig den förödelse, som skulle uppkomma i stormigt väder med tunga molnmassor och disig luft, i regn eller tjocka, i snöglopp eller dimma. Transportfartygen se icke hvarandra och känna icke till den farled, som valts af krigsskeppen. Dessa förlora kanske känning med transportflottan. Man hör ett ängsligt, tjutande och pipande på alla håll. Somliga transportfar-
